Romantiken benämns som den period som varade mellan slutet på 1700-talet och mitten av 1800-talet. Från början var det en mer kritisk benämning för de nya, fria poeter som inte höll sig till de vanliga koderna. Det “romantiska” stod för en storvulenhet, med stora berg och gamla slott, en friare stil i jämförelse med den klassiska, traditionella. En ny sorts känslighet uppkom, i kontrast med den tidigare upplysningstiden som stod för det rationella och vetenskapliga. Detta kunde man också se avspeglas i musiken som komponerades under denna era. Orkestrarna ökade i storlek för att kunna framställa mer känslosam, kraftfull musik. De olika konstarterna inspirerade varandra, och man tonsatte litterära skapelser.
Instrument som utvecklades m
ycket under denna tid var blåsinstrument och även pianot, som fick en mycket mer framträdande plats inom musiken. Kompositörerna Liszt och Brahms var särskilt förtjusta i att komponera för piano. Andra framstående kompositörer under denna tid som är värda att nämna är Chopin, Mahler, Schubert och Wagner. På Aftonbladet kan du läsa en artikel där Wagner jämförs med Verdi.
Ett antal nya musikformer uppstod under romantiken. “Nocturne” betyder “stycke för natten” på franska, och brukar vara en långsam komposition som spelas av en solopianist. En “etyd” är en annan sorts pianokomposition, särskilt ämnad att förbättra pianistens spelteknik.
