Renässansen brukar räknas som tiden mellan år 1300 till 1600, men den musikaliska renässansen brukar man säga ägde rum mellan år 1400 och 1600. Ordet renässans kommer från franskans “renaissance”, som betyder “att födas på nytt”. Renässansen är ett omdiskuterat begrepp, du kan läsa mer om detta på SVD. Renässansen brukar ses som en brytpunkt, där medeltidens vidskeplighet och vetenskapliga mörker ersattes av ett nyvaknat intresse för antikens vetenskap och konstformer. Man började åter uppskatta musiken och konsten i det antika Grekland och Rom. Under denna tid fanns det en tidig sorts vetenskapsmän som kallades alkemister. I dag ser man på alkemi som en pseudovetenskap, det vill säga man anser inte att den följer den vetenskapliga metoden. Men alkemi var ändå förstadiet till dagens kemi. Alla dessa förändringar som skedde, inom konst, vetenskap, filosofi och sociala sådana, påverkade också renässansens musik. Från att tidigare ha varit mest monofon, det vil
l säga enkla melodier, utvecklades musiken nu till att bli polyfon. Det innebar att den bestod av flera melodilinjer, som kunde bestå av röster eller instrumentalt ackompanjemang.
Barockmusiken skapades från början av 1600-talet fram tills mitten av 1700-talet. Till denna era hör många av de kreatörer som stod bakom den musik vi idag betecknar som “klassisk”. Till exempel musik av Händel, Vivaldi och Bach. Under denna period började man att skriva musik i en särskild tonart, och improvisation blev både förväntat och uppskattat. En typisk konsert framfördes av en eller flera harpspelare och lutenister, tillsammans med musiker på cello och fiol. Barockmusiken utvecklade musikaliska framträdanden och grundlade nya musikaliska stilar som sonater och solokonserter. Många av de musikaliska nyheter som framfördes under denna tid är i bruk ännu i dag. Ordet “barock” kommer från portugisiskans “barocco”, vilket betyder “pärla med en märklig form”. Detta berodde på att dåtidens kritiker såg barockmusiken som överdriven och utstuderad.
